Sist jag skrev något hade jag just bokat en surfresa till byron bay. Nu sitter jag på bussen på sista etappen av tre. Först stannade vi i en liten by som heter Cresent head. Där hade Mojosurf ett camp lite utanför byn med en alldeles egen liten strand. Det skulle vara ett av de bästa ställena att lära sig surfa på, men just den veckan vår grupp var där så var vågorna alldeles för stora och oregelbundna. Det var hård surfning, men jag är inte den som ger mig för lite småstrunt så första dagen så lyckades jag fånga några vågor och ställa mig upp.
En av våra surfinstruktörer i Cresent Head
Efter första lektionen blev det bara värre. Regnet vägrade ge sig och havet blev ännu mer upprivet av de starka vindarna. Morgonen på den andra dagen i Cresent head sa instruktörerna att vi skulle gå one on one med dem, alltså en instruktör per surfande elev. Alla fick chansen att fånga två vågor och sedan var det någon annans tur. Vinden rev upp sand som piskade oss i ansiktet och trängde in under våtdräkten. Instruktörerna avbröt lektionen ganska snart, de sa att det uppstod flash rips utan någon varning som kunde dra med oss långt ut i havet. Jag hade ändå väldigt roligt, så länge man inte gick för långt ut så kunde man lätt streta emot havet och försöka fånga en våg.
Vi spelade jenga om disken
Det är många roliga människor här på resan. Jag har umgåtts ganska mycket med ett gäng svenskar(jag vet, det kan jag göra hemma, men det är skönt att få prata svenska ibland). De är väldigt trevliga och jag funderar på att hänga med dem i ytterligare några dagar. Jag har också fått dansat lite bugg här i värmen, en finsk tjej gillade dans och hon hade inga som helst problem att följa den lilla bugg jag kan.
När man surfat behöver man vila
Jag lyckades bryta min stortånagel ganska illa, jag tror att hela kommer att ramla av ganska snart. Det var lite irriterande, det gjorde att jag missade ett par lektioner. Men jag tejpade ihop tån och hoppade ganska snart upp på brädan igen och nu på sista dagen så var jag långt ute med ett gäng andra och fångade de stora vågorna. Det är så mycket energi bakom dem. Är man inte bredd på att en våg kommer så slungas man med en bra bit. Man är verkligen liten när man står med vågorna runt sig. Men när man väl kommer igång med surfingen och fångar en våg, det är en helt underbar känsla att känna all kraft som trycker en framåt. Det vill säga de gånger man lyckas ställa sig upp och stå kvar. Jag ramlade några gångar och var med om vad de kallar en wipeout. Vågen har så mycket energi i sig att den kastar runt dig som en socka i en tvättmaskin. Det är bara att slappna av, lägga armarna runt huvudet för att skydda sig mot brädan och vänta på att vågan släpper dig. Lyckligtvis så har havet ställt in tvättmaskinen på det korta programmet, så det tar i genomsnitt 4 sekunder att komma upp till ytan, men de är de längsta fyra sekunderna man kan tänka sig.
Väntan på att få gå i vattnet
Det är en mycket intensiv känsla att vara så liten och ändå klara av att tämja(nåja) den stora energi som ligger bakom en våg. Jag har börjat förstå varför människor här är så öppna och lättsamma. Alla negativa känslor rinner av en när man glider fram på en stor våg. Jag tittade för några dagar sedan i min kalender här på datorn för att se hur många veckor jag skulle vara ute och resa(runt 20). Helt plötsligt såg jag alla dessa tomma dagar och veckor i kalendern och började funder på vad jag skulle göra av all tid. Men nu, efter denna veckan så tror jag inte att det kommer att vara några som helst problem. Jag har inte varit själv en enda dag ännu på resan och man träffar alltid härliga människor. Skulle jag ändå känna mig lite ensam någon dag så får jag helt enkelt hyra en surfbräda och fånga några vågor. Bara man vågar så flyter allt på som Nora, en svenska här på lägret, sa.
hang loose!
