My Camera and I

Utsikt från mitt rum

Kaikoura var ett mycket trevligt ställe, jag var där för en dag. Jag hade fortfarande några voutchers kvar efter queenstown så jag bodde på YHA där också. Det låg lite utanför kärnan men det var det finaste hostelet jag bott på hittills. Jag hade bokat ett fyra bäddars rum och när jag kom dit så insåg jag att jag hade rummet för mig själv. Utsikten var inte heller något att klaga på, man såg hela viken med bergen i bakgrunden. 

Kaikoura

Fotograf

När jag installerat mig i rummet gick jag ut på en tre timmars vandring där jag efter en halvtimma hittade ett ställe som sålde grillade nyfångade skaldjur. Mycket gott till ett lika gott pris. Själva vandringen gick inte av för hackor heller, speciellt inte som jag lyckades pricka in solnedgången. 

Truck

Utanför YHA

seafood diet

Solnedgång Kaikoura

Solnedgång

Bussen upp från Kaikoura stannade på några ställen för övernattningar innan vi kom tillbaka till Aukland. Jag hade bestämt mig för att bo på YHA International. Tiden i Aukland började bra då jag lyckades låsa ut mig från mitt rum då jag rakade mig. Jag hade precis duschat och hade bara tagit på mig ett par byxor. Så jag var alltså utlåst ur rummet iförd endast jeans och skor. Det fanns inte så mycket att göra än att gå ner till receptionen och be dem öppna åt mig. Det roligaste med det hela är att tjejen som satt i kassan med nästan förvånande beslutsamhet vägrade titta på mig när vi pratade. Hon höll blicken fäst på datorskärmen och inte ens när hon gav mig ett nytt passerkort tittade hon åt mitt håll. Lite smålustigt. 

Mellan öarna

Efter mitt lilla missöde var det dags att ge sig av och träffa Katrine och Nichlas igen. De är ett danskt par som jag träffade på Kiwibussarna och kom väldigt bra överens med. Det råkade sig så att jag var i Aukland samma dag som Katrine fyllde år, och hon bjöd med mig på födelsemiddag med utgång efteråt. Det är lustigt, två av de bästa måltiderna jag haft sedan jag åkt har varit med Katrine och Nicklas, när vi träffades i roturua hittade vi en trevlig italiensk resturang och åt en ljuvlig pizza till ett bra pris. Denna gången åt vi på ett ställe som heter Vivace. Jag åt en fantastisk entrikå liknande rätt. Maten var väldigt bra och stället var hur charmigt som helst. Det var jag och ett helt gäng danskar runt bordet, och vi pratade alla engelska, skönt att det inte bara var jag som tycker att det är svårt att förstå varandras språk.

Efter maten gick vi till en klubb som heter Bogie Wonderland. Det var precis vad det lät som, en 80-tals klubb med diskokulor och rödmålade väggar, Inredningen var riktigt snyggt gjord och musiken var helt rätt. Det var väldigt roligt att se vilka människor som var där, det var alla åldrar och storlekar och alla verkade ha precis lika roligt. Jag var tyvärr tvungen att gå ganska tidigt i och med att jag skulle flyga morgonen efter. Klockan hade hunnit bli ett innan jag han till hostelet och jag fick bara sovit ett par timmar. Fördelen med det var att jag sov som en stock på flygplanet.

Brisbane city

Vagn

Jag kom alltså tillbaka i Brisbane, en stad som jag numera har delade känslor om. Jag gillar nog de delar som ligger lite utanför stadskärnan bättre. När jag var på väg in till staden från flygplatsen såg jag en banner hängande över vägen där det stod något om en jazz festival, något som jag helt klart ville gå på. Så så fort jag kom till mitt hostel kollade jag upp vad det var för något och åkte dit. Det är jag glad att jag gjorde, det var en mycket behaglig eftermiddag med livejazz.

latino jazz

Jazz

Jazz

Trumpet

Jazz

Jag bodde på ett ställe som heter yellow submarine och som enligt Lonely Planet skulle vara ett bra ställe. Jag tror att den som skrev den delen av guidboken tycker lite för mycket om Beatles. Personalen är otroligt trevlig, bästa bemötandet hittills, men rummen och de gemensamma utrymmena lämnar mycket att önska. Jag stannade i två dagar och åkte efter det till Noosa. Här bor jag på YHA, ett riktigt trevligt hostel. I morgon ska jag börja söka jobb på riktigt. Det börjar bli lite påfrestande att hela tiden vara på resande fot så det hade varit skönt att stanna på ett ställe lite längre och då hade ett jobb varit utmärkt. 

Untill next time!

Alla har en egen berättelse. Då och då händer det att man träffar en människa som låter en ta del av och lära sig av deras. Det är det jag tycker bäst om med att resa, att träffa dessa människor och prata med dem. Berätta min historia och höra deras. Det händer inte så ofta men det är alltid väldigt givande.

Lite kameraskygg var hon

Tia från Egypten var en sådan tjej. Hon bor i England och har varit ute och rest några månader nu. Jag träffade henne på bussen till Milford sound, hon var också lite kameranintresserad och vi började prata (varför träffar jag alltid människor så?:) ). Hon var en väldigt trevlig tjej och vi kom ganska snart på att vi borde hänga ihop lite. Det är väldigt roligt att träffa människor från hela världen, den enda nackdelen är att man snart reser åt olika håll efter bara några dagar. Det har varit lite likadant med mina svenska vapendragare här i New Zealan. Alltså dem som jag lämnade i Wanaka för några dagar sedan. Vi träffades igen i Queenstown men bara för en dag. Nu kommer det att dröja ett bra tag tills vi träffas igen. Det är helt klart det värsta med det bästa av resandet.

En Kia fågel

Milford Sounds ska vara Kiwi Experience mest uppskattade dagstur och jag förstår varför. Turen utgår från Queenstown och man åker genom bländande vacker natur även mätt med New Zealand mått. Det var regn den dagen jag åkte dit, jag tror att jag är förföljd av dåligt väder, men det gjorde faktiskt inget alls. På vägen ut till Fjorden finns en dalgång som de kallar valley of thousend rivers. Det är en dal med branta väggar och om det regnar täcks de av tusental vattenfall, en väldigt vacke syn. Det börjar bli vinter på riktigt här i NZ och på väg ut till Milford så fick vi vinterns första snöfall. Det var väldigt nära att vi fick vända tillbaka, men efter att vi väntat på snöröjning i någon timma kunde vi fortsätta. Väl på båten fick vi lunch, en all you can eat buffe. Sällan har jag varit så mätt som efter den. Båten åkte såpass nära ett vattenfall att om man stod ute på däcket så blev man genomblöt av stänket. Det sägs att man ska bli 10 år yngre om man blir nersprejad av det, så nu är jag endast 12 år gott folk. Det samma gäller nog tyvärr inte för min kamera… Fast så farligt var det inte, jag lyckades skydda den genom att stoppa in den innanför jackan och fly in i båten. 

Snö

Man skulle bli 10 år yngre...

Jag har varit och tittat på bio för första gången under resan. Jag och Tia bestämde oss för att titta på Wolverine. Vi gick dagen efter vi varit i Milford sound och vi kände igen vissa av platserna. Jag är ganska övertygad om att vi har sett det vattenfall som Wolverine hoppar naken nerför i filmen. Själva filmen var helt okej, inte det bästa jag sett men helt klart underhållande.

Utsikt från Queenstown

Vi passerade på väg till Queenstown den 45 parallel och tydligen så har bara 10% av värdlens befolkning varit längre söderut. När man tänker efter så är det väl inte så imponerande men det är ändå ett tecken på hur långt hemifrån jag verkligen är. Det är en konstig känsla, för det känns inte som jag är så långt bort. Jag pratar ganska regelbundet med någon hemifrån och jag har kontakt med ännu fler genom facebook. Och allt är väldigt likt europa här. Samtidigt vet jag att jag troligen inte kommer att vara längre hemifrån än jag är just nu i hela mitt liv. Avstånd har för mig blivit något rent akademiskt här nere. Inom en vecka kommer jag vara i Australien igen, men jag kan inte säga att jag tycker att det är långt att åka, det kommer att ta lite tid, men just avståndet har jag nog lite svårt att greppa.

Långt hemmifrån...

Jag blir ofta påmind om att ni har eller i alla fall hade väldigt fint väder hemma i Sverige. Allt jag tänker säg är att ni kanske har 20 grader och solsken men även om jag inte har kunnat gå i kortbyxor på flera veckor så har jag detta.

Detta kan jag stå ut med!

Detta är utsikten från ett berg ovanför Queenstown kallat Ben Lomond. Jag hade tänkt att göra en toppbestigning, det skulle vara en 6-8 timmars tur och retur vandring upp till runt 1700 meter ovanför havet. Jag hade vandrat i ungefär 3 timmar när jag insåg att jag hade fått ganska ordentliga blåsor på båda hälarna. Jag trodde att jag redan hade gått in skorna, jag har ju använt dem nästan hela tiden i NZ och gått långa vandringar med dem tidigare. Men som det var fick jag inse att jag var besegrad och vända om, ingen ide att slita ut fötterna i onödan. Oavsett skavsår så var det en helt underbar vandring. Jag träffade några kompisar som nog inte har så stora problem med skoskav.

Inget skoskav här!

Tiden i Queenstown var väldigt behaglig. De första dagarna spenderade jag med att bekanta mig med staden och umgås lite med människorna från bussen. När de började resa vidare träffade jag Daniel från en tidigare buss, en skön kille från England som jag och de andra svenskarna kommit att bli goda vänner med. Han var för övrigt med på bussen till Milford också. Ännu en av de människorna som man kommit att tycka bra om.

Strax ovanför Skyline complex i Queenstown

Vattnet var väldigt klart

Jag har länge tittat runt efter något snyggt jadehalsband att köpa, det är tydligen något väldigt typickt New Zealand. Jag hittade ett i Queenstown, det blev en sten i form av en åtta som betyder evighet.

Detta har varit ett väldigt trassligt inlägg, mycket hopp fram och tillbaka mellan dagarna. Just nu sitter jag i vilket fall som helst i Christchurch. Jag har just ätit en god sushi lunch och innan det spenderade jag lite tid på Starbucks med en kaffe och sista delen i Stieg Larssons milleniumserie. Jag kan inte säga att jag tycker speciellt bra om Christchurch, det är en väldigt opersonlig stad med ett rutnät av vägar. Överallt är det 90 graders korsningar. Det är ju bra för mitt dåliga lokalsinne men det gör staden väldigt tråkig. Att det har regnat hela tiden jag varit här gör det inte bättre heller. Vägen hit från Queenstown var dock väldigt vacker bitvis.

Varning krokiga vägar!

Vatten och berg

Smälltvatten från glaciärerna

Magiskt

Kaikoura nästa!

Dagarna i Wellington gick väldigt fort. Jag var som sagt lite småförkyld så det blev inte så mycket gjort, men jag fick strosat runt på stan lite. Victor och Gustav fick gjort varsin hoodie med egna tryck på. Det blev faktiskt riktigt snyggt, hade jag inte köpt min egen hoodie dagen innan så hade jag nog också gjort en.

Utsikt

Jag var otroligt trött på färjan mellan nordön och sydön. Oturligt nog hittade jag inga fåtöljer som var bekväma att sova i så det fick bli att krypa ihop i vad som bäst kan beskrivas som fosterställning och försöka få lite sömn i den kantiga fåtölj jag hittat. Jag måste säga att jag är glad att jag inte lyckades sova så länge. Utsikten från soldäck var otrolig, jag har aldrig sett något liknande. Himmeln började spricka upp och de vita molnen var fluffiga och fina. Jag spenderade säkert en halvtimma där uppe trots att det var ganska kallt. Väl nere satte vi oss och spelade kort.

Utsikt från färjan till Nelson

När vi kom till Nelson checkade vi in, en trevlig gammal byggnad och ett lika trevligt hostel. Det var uppfriskande att sova på ett litet ställe istället för de stora base hostelen. Det var en trevlig liten stad, men det fanns inte så mycket att göra. På söndagen hittade vi en marknad med mycket roligt att titta på. Jag köpte inget, backpacker som jag är, eller ska jag vara ärlig så blev det lite mat, krepps, mums. Jag har blivit mycket bättre på att laga egen mat nu, jag köper i och för sig nästan varje dag något lätt att äta men de flesta dagar lagar jag de stora målen på hostelet. Dagen efter marknaden gick vi till mitten av New Zealand. De har haft väldig tur här, mitten sammanfaller fint med en fantastiskt utsiktsplats med en vy över Nelson och havet. Nästan lite för mycket tur, hade varit kul att veta om det verkligen var mitten.

Luftballong

Kontigt konstverk

Vespa

En vilostund i mitten av NZ

På väg till Westport stannade vi till vid en vacker sjö och tog en promenad. Det var samma sjö som finns på framsidan av Kiwi experience katalogen, bilden föreställer en kille som hoppar från bryggan med en flagga över huvudet. Vad gör man, trots att det var en ganska kall dag så hoppade jag och ett helt gäng andra i sjön. Tyvärr hade jag ingen flagga, så en framåtvolt fick duga.

Nu är jag på rätt håll i Sverige!

Ankor

Vi har åkt mycket buss de senaste dagarna, en dag stannade vi på ett ställe där de har vad de kallar Pankake rocks. Ett väldigt dramatiskt landskap som ackompanjerades fint av ett regnigt och blåsigt väder.

Pankake rocks

Pankake rocks

Moln

Smiley, vår busschaufför är en rolig typ. Vägarna här är av den smala och vindlande sorten och han pratade om ett ställe som han kallade ”the cane opener”, en smal bro av stål som tydligen hade slitit upp sidan på två Kiwi bussar. När vi började närma oss bytte han musik till klassiks spänningsmusik, dum dum dum, och han planerade allt helt underbart bra, precis när han kom ut slog det på cymbalen och låten var slut, alla applåderade.

En sjö

Igår var jag i Franz Josef, känt för sin glaciär. Nästan hela bussen gick på en långvandring på glaciären, men jag tyckte att en kajaktur verkade väl så intressant. Jag och Manda paddlade kajak på svart vatten omgivna av regnskog med fjäll och glaciärer vid horisonten. Det var helt underbart fridfullt. Det var en guidad tur och guiden tog med oss in i ett lite mindre vattendrag som gick in i skogen. Kryssande mellan träd och undervegitation tog vi oss in i regnskogen. Det har regnat väldigt mycket den senaste tiden så vattennivån var ungefär 1,5 meter högre än det brukar vara. Att det regnade när vi var ute gjorde mig inte mycket, jag trivdes som fisken i vatten.

Idag har vi spenderat nästan hela dagen på buss, vi har tagit oss från Franz Josef till Wanaka. Vi hade lite ont om tid, men vi stannade ändå på några ställen. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, naturen här är helt underbar. Wanaka verkar förövrigt vara ett trevligt litet ställe och hostelet verkar bra. Detta blir min sista kväll med mitt svenskgäng, de ska stanna här några dagar. I och för sig så kommer vi troligen att möta upp igen i Queenstown, men lite sorgligt ändå.

Spegling

Vattenfall

NZ, jag trivs här.

New Zealand… Jag har aldrig gjort så mycket extrema saker som jag gjort den senaste veckan. Sedan sist har jag hunnit gå Tongariro Alpine Crossing, sovit på ett hostel med vad de kallar orgie dorms och köpt en hatt. Som sagt, mycket händer här i NZ.

Coffee

Det sägs att Tongariro Alpine Crossing ska vara en av världens tio bästa dagsvandringar, och jag har inte svårt att tro på det. Det var underbart vackert men tyvärr fick vi inget vidare väder. I början gick jag i kortbyxor och funktionsundertröja och var ändå på gränsen till varm. När vi kom till de lite brantare partierna och tog oss upp lite så kom det dåliga vädret. Jag vet inte om det var moln eller regn eller en blandning, men det var otroligt fuktigt och vinden piskade i ansiktet. Jag hade varit förutseende och tagit med mig min Tierra jacka, men hade tyvärr inga regnbyxor. Så jag gick i kortbyxor. Min vinterpäls gjorde nog nytta. Jag gjorde promenaden tillsammans med några trevliga svenskar som gick på bussen för någon dag sedan. Vi hade planerat att göra en toppbestigning, men när vi kom till början av ruten var vi lite för sena för att hinna hela vägen. Tur var nog det, vandringen var 8 timmar utan den och det var inte direkt ett flackt landskap. Det var en lång och tuff vandring i ganska hårt väder, men landskapet var helt underbart. Jag ångrar inte en sekund att jag gick.

Vandrar

Berg

Vila

Detta med orgie dorms, det är helt enkelt ett 40 bäddars rum med åtta stora sängar som alla ska dela på. Det hade nog blivit lite konstigt om man inte känt sina sängkamrater, men vi hade ju rest tillsammans ett tag så det gick bra. Det negativa är det 40 personer som ska sova i samma rum, vilket gör att det kommer och går människor hela tiden. Öronproppar var en bra lösning och jag sov faktiskt riktigt bra. Hostelet hette River valley och var en mysig stugliknande byggnad långt ute i skogen. Om nu kvällen och natten var lite stökig så var morgonen desto bättre. Jag vaknade vid niotiden och vi försökte laga frukost i det lilla och dåligt utrustade köket. När väl gröten var färdig tog jag min talrik och gick en liten promenad längs vattnet. Luften var underbar, precis som den uppe i de svenska eller norska fjällen en sensommardag. Jag hade gärna stannat lite längre.

Dorm view 2

Dorm

Manda

Nu är jag i Wellington, en trevlig liten stad. Jag är lite småförkyld så jag har tagit det ganska lugnt de senaste dagarna. Jag har i och försig hunnit köpa både en hoodie, det var kallare här än jag trodde, och en hatt. Jag trivs förvånansvärt bra i bägge två. Detta blir den sista natten på Nordön för denna gång. Jag kommer tillbaka om en vecka eller två skulle jag tro.

Buss

Wellington

Sweet as!

Jag kom till Aukland på eftermiddagen den 14 april. För första gången på ett par veckor så såg jag faktiskt sol och blå himmel. Jag visste att jag skulle trivas redan då, och på bussen in till stan förstärktes den känslan. Även om det inte är någon direkt storslagen natur så var det ändå så att man fick en försmak av vad som skulle komma. Det verkade helt enkelt lovande. 

Bussen kommer

När jag checkat in på hostelet, som för övrigt var väldigt bra, så gick jag en liten sväng i staden. Jag han inte med så mycket innan det blev mörkt och jag blev hungrig, men så vitt jag förstod så verkar det vara en mycket trevlig liten stad. Fast så liten är den inte, vår guide här på kiwiexperience sa att det till ytan var världens fjärde största stad. Inte konstigt att den ändå känns liten när det bara bor 1,4(?) miljoner människor där.

Ashley och Tom

Josh på språng

Som jag nämnde så har jag börjat resan med kiwi bussarna, och jag trivs! Trevliga människor och spektakulär natur. Vi besökte Cathedral cove och badade lite. Ett par amerikanska tjejer ville att jag skulle ta kort på dem när de lekte i vattnet, och när jag frågade om jag skulle ta med min också så blev det hela snabbt till en photoshoot. Det blev några riktigt bra bilder, ska bli kul att retuchera dem. Efter Cathedral cove åkte vi till hot water beach, ett seismiskt aktivt område där varmt vatten sipprar ut i sanden vid havet.  Vi grävde små pooler och badade i varmt vatten utomhus, mycket behagligt. 

Busschaufför Josh gräver pool

Det har verkligen varit några händelserika dagar här. För några dagar sedan åkte jag whitewater rafting, man åker forsränning i en gummibåt med plats för sex personer plus en instruktör. Jag hade nog lite för höga förväntningar när jag åkte dit för jag blev nästan lite besviken. Sjumeters fallet var häftigt men resen var lite för lugnt och det var inte så långt som jag hade trott. Men det var helt klart häftigt att göra, men jag vet inte om jag skulle betala för att göra det igen.

Överväldigande

Om nu whitewater rafting var lite av en besvikelse så var skydiving allt och lite till av det jag förväntade mig. Det var en av de intensivaste upplevelser jag varit med om. Spänningen före och det lite oväntade lugnet i flygplanet utmynnade i ett helt fantastiskt fallskärmshopp. Jag hade bett min instruktör att vända på oss just när vi hoppade ut så jag kunde se flygplanet. Han gjorde en bakåtvolt ut ur flygplanet! När jag väl samlat mig lite efter den första lilla sekunden så bara njöt jag. Med luften piskande över hela kroppen lekte vi runt i luften i ungefär en minut. Kameramannen flög runt oss och tog bilder, jag låssades simma och visade tummen upp och gjorde saturday night fever dansen. Jag ser lite fång ut på videon, men fan vad roligt jag hade! Det mest intensiva i upplevelsen var så klart det fria fallet, men när fallskärmen väl vecklades ut så kunde man njuta av utsikten  och den var underbar. Jag fick styra själv ett bra tag, först bara styra framåt mot vår landningsplats men sedan också en brant 360 graders sväng. När jag trodde att han skulle ta över så sa han åt mig att göra en likadan till men lite långsammare denna gången, och sagt som gjort så blev den en andra sväng runt. Instruktören tog över och landande. Konstigt nog hade jag inte varit speciellt rädd. Klart att jag var nervös, men det värsta var att hasa sig fram mot dörren precis innan hoppet, efter det var allt så intensivt. Och helt underbart!

Thumbs up

Ja, det går inte att beskriva känslan. 

Skydive

Skydive

15.000 feet.