Jag är tillbaka i civilisationen efter fem veckor på Pilliga pottery. Det har varit underbara veckor och även om jag inte har kunnat blogga så har jag skrivit lite och fotograferat mer. Detta inlägget blir med andra ord ett hopklipp av det jag skrivit sedan förra gången. Jag börjar där jag slutade förra inlägget.
Tågresan från Sydney och bytet till buss i Lithgow har tagit mig ut till den australienska vischan. Här är en stad på 5000 människor mycket. Avstånden är stora, vi har åkt i nästan en timma sedan senaste stoppet och jag har bara sett ett fåtal hus. Spår av människor ser man lite överallt, i form av stängsel, åkermark och ett skjul av korrigerad plåt lite nu och då. det ser ut precis som jag föreställt mig Australien, torrt gräs under de glest växande träden. Om jag inte misstar mig så är det eukalyptusträd. Färgtemat är en blandning av gulbrunt och grönt uppbrutet av den otroligt blåa himlen och de vita fluffiga molnen. Jag är ute på landet. På de ställen det finns ett sår i undervegetationen ser man den röda jorden skymta fram. Det är ett underligt landskap. Jag har bara sett några enstaka vattendrag skära genom landskapet. Här ute kan jag tro på att Australien är mitt i en torrperiod. De fåtal små samhällen vi kör igenom har en öde känsla över dem, jag antar att den känslan finns i alla små samhällen mitt på dagen. Husen är små och utspridda och många ger ett slitet intryck. Vi stannade till i ett litet samhälle ett par timmar från min slutdestination Coonabarabran. Jag gick in i ett litet bageri för att köpa något att äta och fick till min förtjusning se något som jag trott bara fanns i filmer. Bageriet såg ut att vara plockat ur en westernfilm. Den långa disken längst in i affären, de små borden och stolarna framför, hur människorna pratade med varandra.
Jag stannade hos Johan, min släkting här i Australien, i några dagar. Familjen var väldigt snäll och de tog hand om mig och visade mig runt. De har en gård ute på landet i Coonabarabran, litet med australiensiska mått mätt, 11 kvkm. Den andra dagen jag var där gick jag ut och vandrade lite på markerna och stötte på lite kossor. De var väldigt nyfikna på vad det var för konstig människa som var inne och hälsade på hos dem.
Familjen har en två hundar, en liten valp och en vuxen. Pippi, valpen, verkar ha fattat tycke för mig, så fort hon ser mig ska hon fram och hälsa och vill leka. Hur söt som helst.
Jag berättade att jag någon gång nog skulle vilja jobba lite här i Australien, om än bara för mat och logi. Jennifer, Johans fru, berättade om ett ställe inte långt ifrån Coonabarabran som hon trodde tog emot wwoofare. Ett ställe som ägdes och drevs av en tysk famlilj. Pilliga pottery hette stället. Vi åkte dit under helgen och drack en kaffe och tittade runt lite. Jag passade på att fråga ägarinnan om hon hade plats för en wwoofare och det hade hon visst! Jag skulle återkomma om 10 dagar för att börja jobba.
Jag bestämde mig för att spendera en vecka i Sydney i väntan på att börja jobba. På något sätt hamnade jag mitt i en jazz festival till. Så dagarna tillbringades med att utforska staden medan ett gäng kvällar gick åt till att lyssna på jazz. Jag träffade också en chalmerspolare, Jesper. Efter en liten rundtur på stan bestämde vi oss för att vara lite nördiga och titta på star trek filmen på IMAX. Jag har aldrig varit något jättefan av star trek men jag blev positivt överraskad av filmen, den var faktiskt riktigt bra!
Jag träffade ett gäng trevliga människor i mitt dorm rum och det blev min vana trogen dessa människor jag spenderade dagarna med. Vi gick på powerhouse museum och gjorde lite allt möjligt. Vi festade på 58 våningen i world tower för att nämna en sak. Fantastisk utsikt!
Efter en lång bussresa var jag tillbaka i Coonabarabran. Jag väntade ungefär en halvtimma vid turistinformationen på att någon från Pilliga skulle hämta mig. Varje bil som såg ut att vara terränggående studerades. Förra gången jag var i Coonabarabran och Pilliga pottery hade jag listat ut att de endast hade sådana sådana, vägen ut till gården krävde det. Det är för övrigt den vägen som fått mig att inse att en skylt med ”senic drive” inte behöver ha något som helt att göra med utsikten från vägen, däremot säger den mer om vägens kvalite, eller brist på sådan.
Jag blev upplockad av Heinz, en vän till familjen som driver stället. Vi kom fram runt fyra på eftermiddagen och jag blev visad till mitt rum, eller snarare till min stuga. Rummet för wwoofare var fullt för tillfället så jag fick ett eget litet hus i några dagar. Krissi, en tysk wwoofare som alltid glömmer att jag är svensk och börjar prata tyska med mig, gav mig en guidad tur runt gården. Jag åker till Australien och lär mig tyska, vad som helst kan hända. Nu ska jag inte säga att jag börjat lära mig tyska, men familjen som driver stället är från Tyskland och ett par av wwoofarna är också tyskar. Allt som allt är tyska lika vanligt som engelska här.
Morgonen efter fick jag mitt första jobb, jag skulle hjälpa trädgårdsmästaren att samla sten till en liten mur. Vi tog bilen som de bara använder på gården, en gammal toyota land cruser. Jag blev kär i den bilen första gången jag såg den. Gammal, utan tak, bucklig, styrningen glappar och den är svårstartad på morgon som alla gamla dislar. Helt enkelt en skitbil men den har så mycket karaktär och den är så ändamålsenlig att jag inte kan låta bli att älska den.
En sak som jag saknat under mitt resande är att träna. Den dagen gottgjorde allt. Jag fick burit stora stenar och grävt diken i hård jord. Dessutom har vi börjat en vana här, åtminstone hoppas jag att det är en vana, vi sticker ut och springer tidigt på morgonen innan frukost. Jag antar att det tar kål på ölen vi dricker på kvällen. I vilket fall så var jag trött nog på kvällen och jag blev bjuden på en öl. Vi satt och pratade till vad som kändes långt in på natten men visade sig vara ungefär åtta på kvällen. Även om dagarna oftast är varma och behagliga så märks det att det är vinter här när solen går ner. Det blir snabbt kallt och en långärmad tröja räcker inte långt.
Det är ungefär så dagarna här på Pilliga pottery ser ut, frukost tillsammans vid åtta sedan jobb fram till en sen lunch. Efter att vi diskat tillsammans dricker vi kaffe ute i solen innan vi fortsätter att jobba tills solen går ner, vilket är runt femtiden. Då samlas vi wwoofare och ibland någon av sönerna i familjen utanför wwoofarnas rum och umgås och dricker någon öl. Jag kan inte riktigt vänja mig vid att vi bara äter ett mål lagad mat om dagen här, middagen eller kvällsmaten, består enbart av smörgåsar med diverse pålägg eller tvåminuters nudlar och den äter vi när vi själva bestämmer att vi är hungriga. Men jag kan absolut inte klaga på maten här, det är väldigt bra och nyttig mat.
Jag red för första gången i mitt liv här på gården. Det var minst sagt en spännande upplevelse. Allt gick bra till att börja med, vi red och jag fick lite instruktioner, dels av Bernard och dels av Krissi, en tysk tjej som är en jäkel på att rida. Det var inte bara en nöjesritt, vi skulle fösa lite boskap, jag och Matt var nybörjare och allt vi skulle göra var att hålla oss nära någon av de tre duktiga ryttarna.
Jag och Bernard var bakom boskapen och de andra red i förväg för att visa vägen. Vi blev tvungna att skilja ur en tjur från resten av djuren, det var något fel på honom. Bernard, bondsonen gick till arbete och jag försökte hålla mig på lite avstånd och låta honom jobba utan något störande moment. Min häst var inte riktigt med på noterna. Han hade förstått att jag var nybörjare och började trilskas. Jag lyckades hålla honom ett tag, men till slut fick han för sig att det var dags att gå hem. Gången övergick ganska snart till galopp och det dröjde inte många sekunder innan han började skena. Jag hade ganska bra balans till att börja med, kanske i 100 eller 200 meter, sedan blev han för vild. Det hängde låga grenar över vägen(det var stängsel på var sida om vägen) på några ställen och hästen tyckte tydligen att det var en mycket bra ide att springa under dessa. Jag hade fått instruktionen att dra i tyglarna för att stanna, det hjälpte föga, och om det inte fungerade skulle jag dra mer i den ena så att hästen måste börja springa i cirklar. Jag skulle precis till att göra det när de första grenarna träffade mig. Jag satt fortfarande i sadeln, men med lite mindre balans. Jag såg nästa gäng grenar framför mig och tog upp vänstra handen i en blockering för att skydda huvudet. Kampsportsinstinkterna hjälpte nog lite där tror jag. Därifrån försökte jag bara återfå balasen. När jag insåg att det inte var möjligt, jag gled längre och längre åt vänster på hästen, så insåg jag att det var dags att hoppa(okej, ramla) av. Jag visste att det var en sandväg och att jag skulle landa något sånär mjukt. Allt jag tänkte på efter jag konstaterat det var att komma bort från hästens hovar och samtidigt skydda huvudet. Igen, upp med garden, denna gång i fallet och med båda händerna. Jag landade på rumpa-rygg och rullade åt sidan. Jag reste mig upp omskakad men oskadd.
Bernard kollade så jag var okej och gav mig några uppmuntrande ord och satte efter tjuren igen. Den hade sprungit åt samma håll som hästen så jag började promenera efter jag med. När jag närmade mig stallet såg jag Bernard och hästen, den hade lyckats få av sig sadeln och var allmänt uppjagad. Vi fick leda tillbaka hästen längs den väg vi kommit för att hitta stigbyglarna så jag kunde fortsätta rida. Man kan ju inte ge upp för en sådan sak när jag kommit undan oskadd. Efter det gick det mycket bättre, hästen trilskades fortfarande lite, han hade bestämt sig för att idag var han väldigt rädd för kreaturen. Så fort de började springa mot oss så ville han vända om och springa åt andra hållet. Jag fick några råd och lyckades hålla mig kvar på sadeln utan några större problem och lyckades till och med hålla hästen från att springa iväg.
Det var helt enkelt en intressant dag, som jag trots allt gärna skulle göra om. Det är något speciellt att sitta i sadeln när en fin dag börjar lida mot sitt slut. Jag gillar att rida!
En klar natt såg jag mitt första stjärnfall har i Australien. Det var en starkt lysande orange färg på himlen. Jag såg riktigt hur meteoriten föll sönder, dess svans blev stundom upplyst av de brinnande fragmenten. En mycket vacker syn som var ett perfekt slut på en bra dag. En dag som jag spenderat arbetande i the wooden workshop. Ett par dörrhandtag och ett lock till en trälåda senare var kreationerna för dagen. När det var klart var det dags att börja förberedelserna för en pizzakväll.
De dagar vi har pizzakväll arbetar vi alltid till väldigt sent på kvällen. Mycket ska göras, pålägg skäras, deg sättas, ungnen ska startas och gästernas ordrar ska tas. Men vilken ugn, en riktig träeldad pizzaugn, jag har sällan smakat någon pizza som smakat bättre än den som bakas här. Pizzakvällarna är välidgt krävande med mycket jobb, men vi har alla väldigt roligt och det är en otroligt trevlig atmosfär. Man hör gästernas muntra prat och pizzaugnens sprakande i bakgrunden. Köksslamret och alla människor som småretas samtidigt som de gör pizzor bidrar också till atmosfären, allt ankompanjerat av den underbara doften av nybakade pizzor.
Efteråt, när den sista pizzan är uppäten och den sista disken är diskad, sjunker ett ljuvligt lugn över cafet och köket. Ugnen brinner fortfarande och sprider en skön värme genom rummen. Den överblivna pizzadegen läggs i formar och förvandlas till limpor av vitt bröd. Jag gillar speciellt denna delen av kvällen, när de flesta redan har gått till sina rum och brödet nätan är färdigt. Jag har tid att koppla av fullständigt efter en lång dag. Att magen är full av pizza skadar inte heller.
Det finns många historier om en härliga tiden på Pilliga pottery, men detta får vara nog för denna gången, inlägget är långt nog som det är. Men lite fler bilder kan jag nog klämma in.
